Pernilla Andersson

Igår var det begravning, det var dags att ta ett sista förväl av min mormor. Det var nog den jobbigaste timmen i mitt liv, när vi satt där i kyrkan. Hur tar man förväl av någon man har växt upp med och som varit en del av hela mitt liv? Det var en fråga som snurrade runt i huvudet på mig under hela timmen.

Att se morfar så ledsen var också något som tog mig väldgt hårt. Vi har ett speciellt band jag och morfar och vi står varandra väldigt nära. Trots att det är 50 års skillnad mellan oss så kan vi prata om allt mellan himmel och jord. Jag kan öppna mig för honom och han förstår och stöttar. Jag försöker sätta mig in i hans situation, tänk att förlora din stora kärlek som du levt tillsammans med i 40 år, ofattbart..

Nu är det dags att gå vidare, inse att livet inte vara för evigt. När prästen kom för att trösta min syster sa hon några väldigt kloka ord: "döden är för många väldigt skrämmande, eftersom man aldrig vet eller kommer få reda på vad som sker efteråt. Jag tror att din Mormor nu befinner sig i en annan värld där varken sjukdom eller smärta existerar. Att hon finns där och vakar över er, dag som natt. Din Mormor kommer aldrig lämna dig ensam. Även om hon inte finns här bland oss, så kommer hon alltid leva vidare inom dig. I ditt hjärta, där du föralltid kommer bära med dig dinna minnen av henne. Dom är dina, dom kan ingen ta ifrån dig."